Ibland kan jag älska att vara helt själv. När jag badar, bara lyssna på musik. Men annars när jag är själv. Då är det så jävla ensamt. Speciellt om jag sitter uppe på balkongen på kvällarna och lyssnar på sofijah-musik. Men vafan jag älskar ju balkongen och sofijah-musik. Men då tänker jag bara på allt skit med livet. Visst jag ska inte överdriva vissa har det sjukt mycket jobbigare. Men jag har lätt att bli deprimerad och gråta. Jag pratar aldrig ut med någon. Visst jag snackar men jag vill säga så mycket mer än vad jag gör, men jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar att prata om livet och andras liv och så. Men när det kommer till mig själv går det inte. Då kan man lika gärna hålla det inne i sig. Försöka att inte tänka på det. Visst, det är inte lätt men så försöker jag göra. Bäst mår jag när jag är med Sofie och Tove. Då mår jag verkligen som bäst. Jag ÄLSKAR er, och jag älskar er på riktigt. Behöver inte säga något mer.